När jag var barn så var matbordet av gediget furu. Köksklockan matchade och var formad som landskapet Värmland. Småstadslunken var ett faktum. Jag sprang mycket ensam i mörkret. Gillade känslan att förbereda mig. Vara vältränad för att orka genomföra alla chanser till roligheter som eventuellt skulle dyka upp.
I oktober 1996 var jag 16 år fyllda. Och var väl som de flesta tonåringar. Uttråkad och övertygad om att jag inte passade in i samhället. När jag inte tränade kampsport så sprang jag, fortfarande i mörkret. Med den stora skillnaden att jag nu var mera för åldern passande – svårmodig.
Foto: Privat
Just denna höstdag satt jag vid det tidigare nämnda tunga träbordet när TV:n plöstligt verkade höja ljudet av sig själv. I morgonsoffan satt en man som presenterade sig som Göran Kropp. Han hade släpat med sig en mountainbike till studion. Med den menade han att han skulle trampa till Himalaya och sen bestiga Mt Everest. Köksklockan verkade stanna. Sekundvisaren liksom fastande vid Sunne. Kunde inte riktigt ta in vad mannen på tv sa. Men det lät ändå vettigt. Den 16 oktober startade han. Och resten är äventyrshistoria.
Vet inte vad det var som tilltalade mitt tonårsjag mest. Äventyret eller det faktum att han gjorde som han ville. Bodde i ett tält för att spara pengar. Levde sitt eget liv.
Foto: Privat
Nu är det 20 år sedan Göran Kropp startade sin expedition. Renata Chlumska hedrar nu hans minne genom Kropp Challenge. Självklart vill jag vara med. Familjen kommer att genomföra utmaningen under 2016 på sitt eget sätt. Planeringen är igång men till topps ska vi och äventyr kommer det bli.
Post-förkylning Foto: Privat
Jag växte upp. Tack och lov. Hormonerna lugnade sig men insikten har bestått. Mången äventyrare har jag låtit inspirera mig under åren. Jag lärde mig att sträcka på mig. Numera är jag inte vältränad om ifall att äventyret skulle dyka upp. Numera vet jag bättre. I livet får vi inga äventyr – vi skapar våra egna.
Foto: Privat
Foto: Privat
Foto: Privat
Foto: Privat